Den 20 augusti 08.51 bestämde sig äntligen vår dotter att komma till världen. Att hon imorgon blir 2 veckor känns helt ofattbart. Det är så svårt att riktigt ta in att hon verkligen är här nu. Att verkligen förstå. Ingen är lyckligare än vi. Tim var hemma från jobbet första veckan, men började jobba i måndags och är ledig varje fredag fem veckor framöver. 

 

Förlossningen gick bra. Bättre än vad jag trodde, eller hade ställt mig in på. Det började på söndagen 19 augusti, då slemproppen gick på morgonen. Men det säger ju inte att det kommer sätta igång lixsom, men dagen gick och mot kvällen for vi ut och åt i sällskap av Simon och Madelene på Sjöbris. Efter gick vi på Hemmakväll och köpte oss godis, då jag var så himla sugen på en myskväll framför tv med en godispåse. Vi sa hej då och begav oss hemåt. När jag väl skulle kliva ut ur bilen så kände jag hur de knäppte till i kroppen och när jag väl gick över parkeringen så kände jag bara hur blöt jag blev, och de gick lixsom inte att stoppa. Jag sa till Tim att jag tror mitt vatten går nu och vi bägge blev som frågetecken. Gick upp till lägenheten och satte mig på toa och tog av mig kläderna. Det var inte jättemycket, men så pass att det blivit en pöl genom byxorna. Där och då kände jag ingenting, inga värkar eller liknande. Väl en timme senare, klockan 20 ungefär,  så bestämde vi oss för att ringa in på förlossningen där jag berättade att jag misstänkte vattenavgång, men att jag var tveksam ändå då det kanske var fortsättning på slemproppen(??) . Fick råd att ta på mig en binda och återkomma om en timme. Under den timmen så började jag få värkar, lindriga men de kändes. Bindan var torr när jag ringde in klockan 21, men berättade att jag har börjat få ont. Vi blev välkomna in på en kontroll. Vi packade ihop och for in, men jag var inställd på att få komma hem igen. Efter kontrollen så fick vi veta att de inte var vattnet som gått, men kunde varit en hinna som släppt, men att jag var öppen 4 cm. Då hade värkarna börjar sätta igång lite mer och de som hjälpte då var att stå upp och vika på höfterna samtidigt som jag masserade nedre delen av magen, och Tim masserade ryggslutet. Jag blev frågade om jag ville bada, och det ville jag absolut. Det var SÅ skönt att få krypa ner i ett varmt badkar, andas lugnt genom varje värk och lyssna på den avslappnande musiken. Efter 1 timme i badet så hjälpte det inte längre av att ligga där, och eftersom inte de gick att få lustgas samtidigt så bestämde jag mig för att vi skulle gå till rummet. Testade lustgasen i värken som kom, och tyckte inte de hjälpte så mycket, då värkarna då hade blivit mer smärtsamma. De gjorde en kontroll till och nu var jag öppen 6cm. Jag bad då om epidural, men läkaren som skulle sätta den var hos en annan och de tog sån tid innan hon kom, upp till 1 timme och under den tiden av väntan var den mest smärtsamma. Jag var i en dimma, försökte tackla varje värk, spydde och hade så ont. Tillslut kom läkaren och satte edan, och det var de bästa beslut jag tagit där och då. Jag blev mig själv igen, ut ur dimman av smärta. De gjordes en till kontroll strax därefter den var satt, och då var jag öppen 8cm. Inte konstigt jag hade såå ont. Efter det så saktade värkarna av och jag öppnades inte mer på någon timme. Vi försökte vila lite och fick en smörgås att ladda upp med. Väl på morgontimmarna fick jag dropp som skulle sätta igång värkarna igen, och sagt och gjort så började de. Krystvärkarna satte igång 8.10 och 08.51 kom hon ut. Krystvärkarna gjorde ont, jävligt ont, men jag tyckte det var skönt att få trycka med kroppen än att bara andas igenom och hålla emot. När jag tänker tillbaka på hela förlossningen så var ingen värk sig lik den andra, olika smärtor. Det var absolut det smärtsammaste jag upplevt, men på ett helt nytt sätt och med den bästa belöningen och slutmål livet kan ge. Jag hade verkligen inte klarat av det utan Tim vid min sida. Han peppa, fanns och hjälpte mig genom värkarna på sidan om. Vilket team vi är!  När jag fått upp henne på mitt bröst, och Tim fått klippa navelsträngen, så gjorde dem koll på mig, ytlig bristning nära urinröret, fick några stygn och en kateter 1 dygn för att slippa vara där och röra vid toabesök. Vi stannade på BB 1 dygn, och checkade ut och for hem vid halv 3 på eftemiddagen på tisdagen. Så himla mäktigt fara in gravid och fara hem med en liten bebis. Vilket jobb barnmorskorna och sköterskorna gjorde på förlossningen och BB, verkligen jättefina och stöttande. Kunde inte fått ett bättre bemötande, och de känns så tacksamt och ha fått en fin bild på hela situationen som innan var skrämmande. 

 

Det var så himla skönt att få komma hem. Ens trygga borg, ens säng, ens saker. Få tid att landa i det hela, suga in hela situationen, hela förlossningen och njuta av vår nya familjemedlem. Imorgon är det 2 veckor sedan och det har rullat på bra. Signe sover, äter, bajsar och några vakna stunder. Första dagarna var amningen i fokus, med ömma svullna bröst innan mjöken runnit till, men när de väl passerat så har de gått och känts bra. Vi lär oss fortfarande och gör så gott vi kan, men de känns som vi kommit in lite i rutinerna nu. Dagarna rullar på och allt tar sin tid. Försöker ha en sak att göra varje dag för att bryta hemmasittandet. Kan inte sluta titta på henne, sovande som vaken, hennes små rörelse och minspel. Älskade unge, som vi längtat efter dig. ♥